PÅ DANSMUSEET

Text:Jan Öqvist. Scenograf, regissör och arkitekt - skriven för Facebook 24/4 2016


En vanlig dag kan ibland vara en överraskning som man inte är beredd på.
När jag tog mig tid att besöka Torsten Jurell's magiska installation på Dansmuseet i Stockholm: "... och natten kom" ... blev just en sådan dag.
När jag klev in i källarmörkret var jag inte alls förberedd på att få möta alla dessa ljudlösa ansikten vända mot mig ... med blickar fyllda av återhållna berättelser ... eller var det hemligheter? Ett mörkt rum ... i ett avlägset månljus ... fyllt med nattens ljud och svårtydbara signaler möter jag deras blickar. Blickar som först verkar likgiltiga inför mig men som samtidigt verkar avkrävande. Hör min berättelse. Se mitt öde. Människa det är även du.
Din existens i ett fångat ögonblick. Din levnadssaga inför förgängelsens ugn.
Hans keramiska porträtt av hundratals karaktärer berörde mig. En hisnande mångfald av varelser som stiger fram ur skuggorna.


Ur hans glaserade leror med olika egenskaper och med skiftande bränntider har han framkallat en samling av porträtt. En ljudlös men skriande befolkning.
När man går runt i rummen så är det som att kliva in på en teater och befinna sig bakom scenen innan föreställningen börjar ... tror man ... tills man kommer underfund med att föreställningen redan börjat ... bakom ridån ... i mitt huvud.
Någon skulle kunna säga att detta måste vara en marionetteater som man befinner sig i ... en annan kanske menar att detta måste vara den undre värld som Alice ramlat ned i.
Det blir som att bevittna hur identiteter, roller förbereder sig för att kliva fram ur mörkret, in i ljuset som du bär med dig ... i din blick. Till den föreställning som uppstår i det ögonblick som du faktiskt stannar till inför dem ... och lyssnar med blicken till figurernas levnadsöden och anar deras tillkomst ur Torstens frammanande skulptering och hans kärleksfulla berättelse från de som inte finns.
Men ändå ...
Precis som ett ansikte kan stanna kvar ur trängseln ... står man där. Och möter en blick som man vet kommer att bevaras inom en själv ... långt efteråt ... med ett uttryck från någon som man tyckte sig ha sett tidigare eller hört talas om någonstans. Ett ansikte i mängden som söker sig till vårt förflutnas minnesbank. Ett kort möte som man sedan försöker hålla kvar och få det placerat i det passerande livet.
Hans figurer med sina tvetydiga uttryck får liv i sig i samma ögonblick som vi stannar upp, söker deras blick och ser dem i ögonen. Vi tycker oss se hur deras livshistoria omsluter deras anletsdrag gör dem till levande porträtt. Vi märker hur deras stelnade blickar vänds emot oss och vi börjar vibrera av deras närvaro. De ser mig. Det är kanske detta som i grunden kan kallas för ett förlösande ögonblick.
De flesta teaterföreställningar och filmvisningar brukar utgå ifrån ett mörker så även Torstens installation. Ur detta mörker träder hans gestalter fram och de har alla något avgörande att förmedla ... om vi ger dem tid.


Varje gestalt stor som liten låter oss ana att de alla bär på historier som vi har möjlighet att lyssna till om vi återger dem deras tid som om det var vår egen tid.
Då uppstår inte bara ett uttryck utan ett individuellt livsscenario inbränt i lera. En påminnelse om den 6 augusti 1945 då Världen brann och livet förstenades av ondskan och den nukleära hettan.
Det är kanske detta öde vi får möta om vi inte lyssnar till djupet av oss själva som det är speglat ur dessa vidunderliga återskapelser.
De och vi bär alla ett fruset ögonblick av denna oändlighet. En materialiserad skugga av livet som vi inte kan gå ifrån.
Det var som att kliva in i trollkarlens källare och möta hur förstenade - nej förstummade - blickar får liv och börjar tala förtroligt till dig. Jag är här ... de hädangångna har återkommit. Du är här.
Hade jag tid hade jag gått dit varje dag för att göra mig påmind om varför jag är här om än så kort tid i livet.
Passa på ... det är sista veckan att vara med om detta äventyr ... sedan lämnar oss denna fantastiska utställning och beger sig ner över Europa och vem vet om man någonsin kommer att få möta dessa gestalter igen annat än i drömmen ... eller i folkvimlet?
Tack Torsten för en mäktig och omskakande upplevelse!


Jan Öqvist