JAG RÅKADE HELT ENKELT VARA DÄR

Text: Torsten Jurell. Ur boken Goda Nyheter från Underjorden. Karneval 2010.


Nytvättade stadsjeepar trängs med långa lastbilar längs den leriga vägen upp till byn. De rör sig i maklig takt för att inte kollidera med de små trehjuliga truckar som när som helst kan översvämma gatan med tegel eller meloner. Taxibilar, på väg till depån. Elcyklar susar ljudlöst förbi trampcyklar. Vanligast är ändå de gående, på väg till eller från bussen vid Lai Guang Ying Dong Lu.


Om natten ligger vägen helt i mörker, trafiken är då något glesare. Svarta skuggor passerar omkring mig. Lukterna är fler och intensivare. Kolrök från grillar blandas med doften av latrin. Suo Jiacun är en typisk by i utkanten av Beijing. Överallt - liv.

Ett år har gått sedan OS. Vakterna är borta från vägbommen. Migranter - småföretagare och arbetare bor tätt i små eländiga hus. Runt omkring kryper nybyggena inpå. Mycket är i rörelse, många får det bättre, andra får flytta bort till någon annan utkant och mitt i alltsammans ligger BIAC - Beijing International Art Camp där jag för tredje året hyr ateljé.

"Låt det gamla tjäna det nya - låt det utländska tjäna det kinesiska."
Jag tror mig kunna citera ordförande Mao ur minnet.
Kina har kretsat i mina tankar ända sedan jag var liten, samlade frimärken och drömde om att gå till sjöss. Bortanför Vinga fyr vid Göteborgs hamninlopp låg Zanzibar, San Marino och Shanghai.
Mitt föräldrahem var fyllt av skålar och fat med de underbaraste motiv; drakar, pagoder, demoner, vackra broar med trippande damer, körsbärskvistar i isig blå glasyr. Pappa som var polis, lagade kinesiskt porslin som hobby.

Jag förundrades när han satt vid köksbordet och borrade i porslinet med en uråldrig diamantborr för att "zinka" ihop de trasiga bitarna. Dofter av pariserblått, ultramarin och terpentin blandades med namn som Qing, Kangxi, Song. Han berättade om hur man känner igen Mingporslin och hur man i en tid kopierade porslin från en annan tid så att det var omöjligt att avgöra om det var original eller kopia. Senare, på Valands konsthögskola i början av 70-talet, hade vi studiecirklar kring Mao Zedongs "Föreläsningar i ett forum i Yenan om litteratur och konst". De kinesiska träsnitten som spreds genom "Chinese Literature and Art", en gratistidskrift från kinesiska ambassaden, fick stort inflytande på mina tidiga grafiska blad.

UNDER ETT PAR veckor i augusti 2006 arbetade jag med kinesiska konstnärer i ett träsymposium i Orsa. Jag skapade en kackerlacksflicka, en "mayaryttare" samt högtalartornet "Information". De hade sitt ursprung i enkla teckningar jag gjort i Mexiko.

En textrad om dagen, under kanske fyra dagar, växte till ett litet poem som DongDong och Wei Haitung översatte till kinesiska skrivtecken som jag målade på kacker-lackans rygg. Texten var ämnad som dekor men idén föddes snart om att göra en hel berättelse om kackerlacksflickans sökande efter kärlek.

Månen lyser kall

Flicka söker Kärlek

Hon finner kärlek i skulpturen

Jag önskar jag vore en Drake

När drakar blir kära

lyser Månen varm

Ett år efter Orsa, 2007, hyrde jag en ateljé i Beijing.
Året därpå vistades jag åter hela sommaren i BIAC där jag ställde ut i Huang Hua Studio. I den kinesiska katalogen skrev jag en text som jag återger i förkortat, bearbetat skick:

PÅ VÄG TILL KALLAX flygplats hörde jag på nyheterna att forskare funnit en bakterie i jordens innandöme. Där hade den levt tills nu, oss ovetande. Jag vet inte hur forskarna har resonerat, men jag förmodar att de borrat sig nedåt, in i jorden, i förvissning om att finna något.
Men kunde de veta vad de skulle hitta? Även jag har sökt mig till platser i förvissning att finna något.
Ibland är det hela en tillfällighet.

Jag såg ett litet stycke trä hos en man som sålde stämjärn i Izmajlovskijparken i Moskva. Egentligen hade han knappt plats på det stycke grova tyg han brett ut framför sig. Verktygen han visade var fantastiska. Han gjorde dem för hand och där låg också detta märkliga trästycke av valnöt från Kazakstan. Kanske var det en bit av en rot eller en knölig utväxt på en gren. Jag köpte träbiten som blev liggandes över ett år.

Jag var hemkommen från Kina och egentligen skulle jag bara göra någon slags håruppsättning på en liten kvinnofigur jag skapat ur stycket, något som jag sett på en marionettdocka i Liulichang. Eller var det i tunnelbanan i Beijing? Den underbart egendomliga skiftningen flickan fick i sitt ansikte kom sig, paradoxalt nog, av att jag faktiskt inte är så intresserad av trä. Jag bara arbetar i det och finns det skiftningar i träets ådringar så hamnar de där de hamnar.
För mig var hon ny, gåtfull och lite skrämmande.
En "Mus-flicka-djävul".
På väg till Kallax avslutades rapporten om bakterien och reportern avrundade inslaget med att säga: "Det var goda nyheter från underjorden!"
"Ahh... Där satt den", tänkte jag. "Goda nyheter från Underjorden!" "Mus-flicka-djävul" var naturligtvis Budbäraren från Underjorden. "


PÅ MURAR, LYKTSTOLPAR och husfasader, överallt i Beijing finns telefonnummer att ringa. Ofta är de övermålade. Jag har undrat och blivit mer och mer attraherad av dessa övermålningar. Olika siffer-kombinationer har smugit sig in i mina målningar. I år frågade jag vänner och fick svaret "Ban Zheng" Det är helt enkelt illegal licenshandel. Äktenskapsintyg, körkort, doktorsgrader. Man kan köpa alla slag av papper. Allt finns tillgängligt - slå en pling till Underjorden!


MITT FÖRSTA MÖTE med fotografen Zhang Xuejiao var komiskt. Jag var på vernissage, en fotoutställning i galleridistriktet 798 och Zhang Xuejiao står med ett glas vin i handen. När jag skall presentera mig tror hon att jag vill skåla. Det blev en bra öppning. Två veckor senare är Zhang Xuejiao i min ateljé för att ta porträttbilder till denna bok. När hon visar mig bilderna, ser jag i en serie hur jag sveper in mig i det linnetyg jag broderar och målar på. Idén föds om att göra en teaterscen med rörliga dockor som verklig scen, som skulptur.


LÄPPAR, NÄSOR, ÖGONBRYN. Jag finner mycket på museer. Efter århundraden av slitage tränger en undermålning fram och blir till den dominanta ytfärgen. Buddhas frisyr, denna knoppighet som jag lyckats få till genom ett stämjärn som var vässat på "fel" sida.
På ett museum i Bangkok fann jag en Buddha i brons med den vackraste bärnstenslika patina jag någonsin sett. Shiva, den underbara, också i brons, på Öst-asiatiska museet. Ur minnet återkallade jag dessa när jag skapade Tricket - The Trick!


JAG MÅSTE OCKSÅ berätta om rötterna!
Utan att riktigt veta varför har Taihustenarna erövrat mig. I Hangzhou ... i parker ... kanske för de påminner mig om flintstenarna som Lars, min bror, kom hem med från Hälsö när jag var liten.
I en antikvitetsaffär nära Pan Jiayuan fann jag ett vresigt trästycke. Det blev min Taihusten - i trä!

TIDIGT EN MORGON kommer Zhang Xuejiao tillbaka med Liu Aiguo och Li Jun, också de fotografer, och kör mig till Sanchazi, där Muren kallas "Drakens rygg". Högt ovanför oss på bergskrönet, insvept i molndis, ringlade drakryggen. Med möda nådde vi upp och upprymda ropade vi ut över det svindlande landskapet. Ekot av våra röster tonade bort bland molnen och jag fann en rot vid mina fötter - en Drakrot.
Det är alltså detta resorna för med sig. I det stora och det lilla gräver jag och hittar. Jag råkade helt enkelt vara där - i natten bland ljus och skuggor på Lai Guang Ying Dong Lu, i ett museum, i en tunnelbanevagn. Förr och nu, där och här, smälter samman och blir till en bild, kanske en liten teckning som jag senare plockar upp och tolkar i nya sammanhang: Jag ser mig själv - jag ser min tid.

14 november 2009
Torsten Jurell