EN ANNAN BILDVÄRLD

Text: Jan Myrdal. Från boken; Det Brinner!. Manifest 2000


DENNA TORSTEN JURELLS stora utställning är mer än intressant. Inte bara för att den sammanfattar vad som för honom nu redan blivit nästan ett livsverk; flera decennier av arbete med form och material. Visst! så kan - och bör - den diskuteras. Men den är intressant också på ett annat sätt än som ett led i en individuell konstnärs utveckling. Utställningen är - det tror jag och det hoppas jag - symptomatisk; den möjliggör därmed frågor om konsten här och nu. Inriktning, bakgrund och möjligheter. Det är så jag skall diskutera hans arbete.


Denna konstutställning i den största och mest centrala lokalen i Stockholm är mer än en utställning; den markerar en öppen brytning av en nu sedan mer än fyrtio år dominerande konstsyn. En annan konst än den officiella träder fram mitt på torget. Detta är en utställning av en konstnär som gör bilder.


Torsten Jurell är en berättande figurativ konstnär. Det är märkligt.
Konsten börjar frigöras ur sin ideologiska tvångströja. Det är nu två generationer sedan cia gjorde Museum of Modern Art till redskap och satsade stort på att förvandla konstpolitiken till ideologisk krigföring. Vi som var med minns det väl. Vi kände redan då till cia:s strategi och direkta roll även om detta då förtegs i de officiella medierna.

Det figurativa och berättande i konsten skulle bekämpas. Det var uppdraget. Nå, man lyckades rätt bra. Det skadade en hel del. Om hur detta gick till finns mycket skrivet. Men mer borde skrivas, inte bara i allmänhet utan särskilt då både om de individer vilka skötte kampanjerna och de som blev offer. Med namns nämnande. Det vore sakligt ty det sitter en person på var sak!


Men märk! Jag byter inte en ideologisk kampanj mot en annan. Jag skriver inte att den nonfigurativa konsten var skit. En hel del var det. Så är det alltid. De mindre begåvade springer alla ivrigt med i varje trend. I väst som öst och i syd som i norden. Särskilt när trenden har pengar och intendenter i ryggen. Men mycket var bra. Precis så som mycket i det social-realistiska måleriet i Sovjetunionen (arvet från Repin) var bra måleri.


En konstdiskussion värd namnet, en kunnig och intellektuell en, borde nu vid detta tidsskifte kunna reda ut allt detta.


TORSTEN JURELLS UTSTÄLLNING är ett av flera tecken på att den sedan fyrtio år i västländerna (och i de av Väst ekonomiskt och kulturellt avhängiga) i ordets alla betydelser härskande konstsynen befinner sig i upplösning. Konsten får åter en berättande uppgift.
Att Torsten Jurell inte bara står för en annan konsttradition i allmänhet utan därtill för just den konstnärliga tradition som lägger vikt vid kunnandet, materialet, hantverket är värt att lägga märke till.

Det har ju funnits en tid när - i enlighet med den dominerande konstsynen - kunnandet och hantverket kunnat försummas. Diego Rivera menade att man som konstnär hade nytta av att teckna efter gips några år för att få handen intelligent; göra handen till ett redskap för tanken. Vi har nu haft en tid när många konstnärer inte kunnat teckna fötter. Torsten Jurell valde därför som ung att teckna modell till dess han behärskade linjen. Det kunnandet måste finnas. Sedan är det möjligt att förändra - förvrida om så behövs.


Visst har Torsten Jurell haft nytta av sin karateträning och sin råstyrka när han arbetat med de mest motspänstiga trä i de största format. Men det helt avgörande är att han kunnat nå sitt fria skapande genom att medvetet ta sin plats som en i ledet i konstens stora hantverkstradition.


Den som ser noga på hans reliefer ser naturligtvis bakom dem äldre kolleger; romanska stenmästare vilka sökt lösa motsvarande uppgifter att på en begränsad yta inom en given ram i figurativa och berättande kapitäl för folket - betraktarna - åskådliggöra allvarliga frågor. Ja, här skymtar gotikens träsnidare under arbetet med altarskåp, formskärarna med sina marknadsbilder och bondemålarnas väggbonader.


Gemensamt för dem alla var också färgglädjen. De romanska kapitälen var bjärt bemålade som gotikens altarskåp och bondmålarnas bonader. Inte heller antikens marmorskulpturer var vita som kritfigurer. Formen och färgen utgjorde för dem alla en enhet. Men märk därtill att de massbilder vilka under artonhundratalet (Gill!) spreds till folk oftast var kolorerade men att samma bilder såldes svart-vita till dyrare pris åt överklassen.


Färgskräcken har sin klassbas! Liksom Jurells färgglädje.
Att han är påverkad - och det helt medvetet - av den stora konsttraditionen är uppenbart. Men det finns också ett annat drag i hans bildvärld som är värd en kommentar.


Romanskt, gotiskt, äldre folkkonst, allt detta är nu högkonst (fast vi kan bestämma den tidpunkt då den ena eller den andra epoken lyftes upp i den äkta konstens historia; för det europeiska 1100-talet var det sent på 1800-talet t.ex.). Men de var alla - precis som antikens skulpturer på sin tid - den bildvärld som på sin tid var populär, var folkets.


Här har överklassintresset under senaste två seklen (Winckelmann!) förvridit och inskränkt möjligheten att iaktta. Ja, den som på allvar intresserar sig för artonhund-ra-talets bildsyn gör klokt i att börja på biblioteken med artonhundratalets karikatyrer och bildtidningar. Det var där i masskonsten det nya tog gestalt. Också i dag är det massbilderna som leder.


Överhuvudtaget bör man se även kons-ten underifrån; i masskonsten. Först då blir den begriplig. Det förstår inte alla kritiker. För att ta ett exempel från litteraturen:
Litteraturforskarna grubblar över vilka stora diktare som påverkat Strindberg i Röda Rummet. Dickens naturligtvis. men vilka andra? Mark Twain som han översatte. Visst! Men Zola? Ej läst! Goncourterna? Ej lästa!


Frågorna tycks svåra. Till dess man gör som Brandell faktiskt gjorde och börjar läsa i läggen. Det är i den tidens folkläsning - det radikala och rabulistiska Fäderneslandets berättelser - som förlagorna till berättandet i Röda Rummet finns. Men de har inte lästs av forskarna i allmänhet. De är för fina för sådant!


Att det är seriernas formvärld som speglar upp sig i Jurells bilder bör envar som använder sina ögon kunna se. Där Fantomen! Det vore konstigt annars. Då skulle han ju gjort sig till. Ty vad ser man som barn? Hur präglas man? Men inte en enkel återspegling utan som en - halvt, men blott halvt -omedveten reflex ur barndomen.


För att ta ett annat litterärt exempel: Hur vore det möjligt skildra samtida svensk litteratur utan att ta hänsyn till hur Detektivmagasinet, Rekordmagasinet, Jules Verne-magasinet (och Cocktail med för den delen) styrt manliga författares skrivande och Vecko-Revyn, Mitt Livs Novell kvinnliga? Det vore som att glömma motsatsen:
Bibelns betydelse för deras bildspråk. Nå, båda delarna görs ju vanligtvis.


Ja, Torsten Jurells utställning och hans bildvärld öppnar många frågor.


Jan Myrdal