BACKSPEGEL OCH LÅNGKIKARE

Text: Torsten Jurell. Artikel Nr 3 i Nättidningen Konsten som firar 10 år med en artikelserie: Backspegel och långkikare.  2008-09-17

Den 13 september fyller Konsten 10 år! För att markera denna begivenhet har vi låtit ett antal initierade personer i svenskt konstliv kommentera vad som hänt i konstlivet under de gånga åren, och samtidigt blicka in i framtiden. Denna vecka ger konstnären Torsten Jurell sin syn på saken.

Vad har varit det viktigaste eller mest minnesvärda som hänt på konstscenen (nationellt och/eller internationellt) under den gångna 10-årsperioden?

Kanske frågan är lika svår att besvara som frågan jag ofta får "Vilken konstnär är din favoritkonstnär?". Då brukar jag svara "Vilken världsdel - vilket årtusende?". Men frågan om vad som har varit viktigast eller mest minnesvärt de senaste 10 åren har fått mig att tänka då frågan är ställd. Jag tvingas försöka ringa in saker som jag faktiskt inte riktigt har tänkt på innan. Är det förstörelsen av Falluja, plundringen av Bagdad, muren som Israel byggt för att stänga in palestinierna...? Har detta med den nationella och internationella konstscenen att göra? Naturligtvis, men det blir så allmänt.

Att påpeka att de mänskliga värden som går förlorade, de kulturella värden som förskingras i dessa brott, att detta skulle ha ett samband och påverka vad vi ser eller inte ser i den samtida konsten, är något som inte jag klarar av att utveckla. Men jag tänker tanken då frågan är ställd. Naturligtvis förstår jag att avsikten med frågan är någon annan och med den det förmodade svaret. Därför tänker jag mig frågan mer personlig och privat, vad som har varit det viktigaste ur mitt perspektiv: Kinas inträde på den internationella konstscenen (vilket också återspeglar världen och Kina i stort).
2003 då jag som vanligt rushade igenom Paris för att under några dagar åse ett otal utställningar och passerade förbi Hotel de Ville stannade jag till för en affisch som visade ett bronsarbete från Kina. Året var Kinas -"Année de la Chine".

Ge exempel på något/några verk, utställningar eller konstnärskap från denna tidsperiod som fastnat alldeles särskilt i ditt minne!
Jag reser rätt så mycket. Ofta till Paris och New York. Bara några dagar, så kort att jag knappt märker av det. När jag reser tar jag inte reda på innan vad jag skall se, utan ser det som uppenbarar sig. Mer av en slump klev jag alltså in i en utställning som var makalös. Där visades konstverk i brons och sten, kanske ett par, tre tusen år gamla.

För denna artikel har jag sökt på nätet. Jag är osäker på namnet och i mitt minne har upplevelsen växt. Utställningen kan ha hetat "L'Homme du Sichuan". Hur som helst, direkt därpå tog jag mig till Palais De Tokyo och såg Chen Zhen's "Silence Sonore". Också denna var för mig totalt obekant innan jag for. Så märkvärdigt! Det var som om det inte fanns någon tidsförflyttning emellan vad jag såg i Hotel de Ville och Chen Zhen's installationer. De båda utställningarna band samman det mänskliga kunnandet i en fantastisk sinnlig upplevelse. Jag kände en sådan svindlande lycka att vara människa!

Så i början av juni i år såg jag "House of Oracles" - en retrospektiv utställning av Huang Yong Ping på ULLENS i Beijing. Även denna konstnär bosatt i Paris (Chen Zhen dog i Paris 2000, 45 år gammal). Utställningen av Huang Yong Ping knöt an direkt till detta storslagna äventyr som jag erfor i Paris (men som nödvändigtvis inte behöver vara stort i format för att slå an på mig).
Louis Bourgeois är också en konstnär som också gjort stort intryck på mig under dessa tio år som gått.
Vilka faktorer tror du kommer att ha störst påverkan på konstens och konstscenens utveckling under de kommande tio åren?

Jag håller mig till hur jag ser tendenserna i ett svenskt perspektiv där jag befinner mig i Stockholm som utsiktspunkt. För att svara på fråga tre vill jag klargöra mitt intresse för konst och konstutställningar utifrån upplevelserna jag redogör för på fråga 2: konst som uttryck för mänskligt kunnande och en källa till eufori. Att överraskas att tänka i nya banor, det är när upplevelserna är som bäst. Alltså önskar jag konstens publika tillgänglighet. Inte det enskilda verkets innehåll utan möjlighet att ta del och nås av det.
Det får gärna kosta mycket om man vill äga det, men möjligheten att se ett verk utställt bör helst inte kosta. Därför är jag irriterad över att flera ledande gallerier håller söndagsstängt. Sätter man den till synes marginella företeelsen i ett större perspektiv där regeringsallainsen återinfört entréavgifter på museerna, visar det hur konsten medvetet förskjutits till att bli en angelägenhet för en liten lyckligt lottad elit.

Auktionshusen har tagit upp konkurrensen med gallerierna om att sälja nyskapad konst direkt, och tendensen tycks som om konsten inte längre behöver cirkulera ute på marknaden först. I helsideannonser visar auktionshusen upp sina varor. "Köp nu!". "Sälj nu!" Vi får se vad ett konstverk har för utropspris och hur otroligt mycket mer pengar försäljningen, genom auktionen, verkligen inbringar.
Det är ju roligt att konst säljer och naturligtvis är det varken i auktionsverkens intresse och uppgift att visa vilken konst som tyvärr måste återropas gång efter annan. Auktionsverken är vinstdrivande företag, så annat är ju inte att vänta. Men den mediala sidan av verksamhet har en avgörande funktion. Det är en kulturell penningtvätt och publiciteten är av betydelse för alla inblandade.

Vad som verkligen sker i bakgrunden mellan konstnär, galleri, köpare, journalister och auktionshus behöver vi inte fantisera så mycket om för att ana. Alla tjänar på dessa annonser om hur priserna skruvas. (Kanske det gör det svårare för galleristerna, men de måste vara lojala mot sina gamla kunder när priserna går upp på auktionshusen.)

För att ge en bild av möjliga utvecklingsvägar måste jag blicka längre bakåt än tio år. Stockholm som rikets huvudstad hade vid förra seklets inträde ca 300 000 innevånare. Mer än 85% var lägre tjänstemän och arbetare. Det var människor som aldrig kom i närheten av konst.

I konkurrens med hovet och de skikt som traditionellt var de kulturbärande trädde nu bank-, industri- och finansmän in på arenan som de nya konstsamlarna och konstunderstödarna. (Thiel i Stockholm, Fürstenberg i Göteborg, m fl). De byggde palats och omgav sig med konstens formmässiga avantgardister. Undan för undan. I stenhårda strider för föreningsrätt, allmän rösträtt, förbud mot barnarbete etc. byggde arbetarklassen upp starka organisationer. Brunnsviks Folkhögskola som exempel, som fick till sin uppgift att ge arbetarna bildning. 1912 bildas ABF på Brunnsvik.

Sverige demokratiserades och konsten kom allt fler människor till del. Naturligtvis för att arbetarrörelsen såg konsterna i vid bemärkelse som något väsentligt i medvetandegörandet och byggde därför upp organisationer för spridandet av konst. Men inte bara så enkelt som att kont var "nyttigt". Självklart drevs framväxten av Konstfrämjandet och konstföreningsverksamheten fram av genuint passionerade konstälskare. Arbetarrörelsen satsade helt enkelt pengar i konsten och om inte annat, så medförde det att konstnärer blev intresserade av att visa sig i folkrörelsesammanhang. Skolor och sjukhus, allmänna samlingslokaler, Folkets hus och många offentliga platser fylldes av konst.

1970 går Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) till motoffensiv. I ett PM formulerar Sture Eskilsson strategin för att bryta "vänsterns" dominans i den intellektuella debatten. SAF satsar enorma summor för att bygga upp tankesmedjor, förlag, tidningar, tidskrifter samtidigt som den svenska arbetarrörelsen undan för undan demonterade sina förlag, tidningar, tidskrifter. I början av 90 -talet lade ABF ner sitt stora galleri "Sveagalleriet" i Stockholm, Konstfrämjandet går i konkurs. Under 80-talet angrips alla institutioner, allt och alla skall marknadsanpassas, privatiseras, bolagiseras, ge maximerad vinst...

Solidaritet och folkhem trängs undan i ett Sverige som genomgår en otrolig förändring. Ingen är oberörd.
Tydligt tar denna förändring sig uttryck i hur den före detta socialdemokratiske statsministern och partiledaren, Göran Persson på Torp, raskt åtar sig arbete som PR-konsult. Jag skulle svårligen tänka mig Ingvar Carlsson göra detsamma. Med den sortens folk vid rodret i arbetarrörelsen är det inte konstigt om det finns folk i ledningen i Folkets Hus i Stockholm som vill ta bort Amelin och X:et från husets väggar då motiven av arbete och arbetare kan uppfattas som anstötliga, inte kundtillvända. Men hade de läst Bukowskis annonser hade de insett hur fel de hade även ur den aspekten. Många fackförbund tappar medlemmar. Den höjda a-kassan är ett skäl, men de åtgärder som LO vidtar när inkomsterna minskar är betänkliga.

För att återkoppla till vad jag inledningsvis skrev om Brunnsviks Folkhögskolas betydelse för den kämpande arbetarrörelsen: LO har nyligen beslutat att upphöra med sitt huvudmannaskap för skolan. Det är fortfarande oklart vad som kommer att ske med Brunnsvik, men inga pengar tilldelas det stora folkrörelsebiblioteket som där finns. Inga tidskrifter kan prenumereras, inga nyinköp av böcker kan ske. Arbetarrörelsen fortsätter alltså retirera från de viktigaste frontavsnitten där kampen om tänkandet står.
Med denna beskrivning av hundra år är det lättare att länka in hur konsten åter fjärmas från tankar om demokrati. Det är i detta perspektiv vi skall se regeringens kulturpolitik och sätta den i relation till vad riksdagen antog som kulturpolitiska mål 1974. Som punkt 3 i "Den statliga kulturpolitiken" står som rubrik: Kulturpolitiken skall motverka kommersialiseringens negativa verkningar inom kulturområdet.

Det är i detta stora sammanhang jag vill sätta annonserna från auktionshusen: hur konsten kom att reduceras till något som endast handlar om försäljning, om hur pengar förmeras. Men detta är en paradox. Jag trodde när jag började med denna text att konstutbildningarna var fler än någonsin, när det i själva verket lär dö fler konstnärer per år än vad som utbildas.

Men de många passionerade konstelever som ändå finns i välutrustade konstskolor vill naturligtvis ha en lycklig tillvaro också efter utbildningens slut. Pengar är medlet till frihet. Men om konsten fortsätter att reduceras till att endast vara en luxuös vara för en medel- och överklasselit är de kommande tio åren dystra. Då finns det bara plats för några få konstnärer. Elitismen ligger i sakens natur och i elitismens skugga hukar en allt ängsligare kritikerkår.

Om de fackliga organisationerna, de folkrörelseorganisationer som finns och som ännu är starka (relativt sett i världen), tror på konsten, ja rent av skissade på en strategi som en gång Sture Eskilsson, fast med en annan utgångspunkt: konsten är nödvändig i en demokrati. Inte för att den har ett nyttovärde utan att den är just en nödvändighet i ett generöst samhälle.

Att konsten förmedlar erfarenhet, kunskap, kunnande bortom det skrivna ordet. Om arbetarrörelsen, folkrörelserna tar sig an och uppmuntrar de alternativa konstscenerna som finns och bryr sig om konstnärerna och kulturarvet ur ett demokratiskt perspektiv. Inte genom att skapa en motsättning till den gallerivärld som finns, utan erbjuda ytterligare möjligheter för konsten att nå den stora publiken. Då kommer de tio år som kommer att kunna bli något annat.

Torsten Jurell