ALLT KAN KOKAS NER TILL ETT ORD

Text: Torsten Jurell. Konstperspektiv 3-0.8 Presentation av Imke Rust, konstnär i Namibia

SISTA DAGEN I NOVEMBER, då molnen rann som grädde utför Taffelberget, samlades vi i Kapstaden - 28 konstnärer i Thupelo International Urban Art Workshop 2007. Nästan alla kom från olika afrikanska länder. Fyra av oss kom från andra världsdelar.Vi var där för att arbeta, bo och ställa ut tillsammans men framför allt, dela med oss av våra konstnärliga erfarenheter. Hemma i Stockholm har jag aldrig funderat över begreppet "identitet".

Men under workshopen fick jag en ordentlig tankeställare.Presentationerna av våra konstnärskap drog åt olika håll, men alla berörde. Någon om hur det är att vara ung svart och inte ha deltagit i motståndskampen.
En annan: "Black is Beautiful" eller "Vad föredrar du? Brunt eller vitt bröd?" Någon om att vara ung vit och inte vilja förknippas med tidigare apartheidpolitik. Allt kan sammanfattas i "Vem är jag?" eller extraheras till - "identitet".

Sedan jul har e-postkontakterna varit intensiva. Indragna i våra olika samtal kring konst och livsåskådningar är konstnärer från Calcutta, Nairobi, Windhoek. Andra kontakter i andra världsdelar dras raskt in.
Jag låter mitt samtal med Imke Rust, en av Namibias mest framträdande konstnärer bilda exempel på hur våra diskussioner via e-post och sms kan ses som en fortsättning av workshopens uttryck för en globaliserad värld i dess allra bästa bemärkelse.
Imke Rust vet inte hur hon skall titulera sig i en text som skall publiceras i Beijing. Vi har diskuterat via e-post:
"Jag vet inte om det är så nödvändigt att ange mitt kön? Egentligen spelar det ingen roll... Fast ändå är det en fascinerande fråga om identitet: Är jag Imke Rust, eller är jag en namibisk kvinnlig konstnär vid namn Imke Rust? Eller är jag Imke Rust som bor i Windhoek och som målar hundar? Eller är jag ägaren till fyra små baobabträd och en kryddträdgård? Eller är jag den som livnär två svältande katter..? Eller, vem är jag? Jag vet inte. Baobabträdet skulle säga: jag är alla dessa..."

Namibia i sydvästra Afrika vetter mot Atlanten med Namiböknen som långsträckt kust och Kalahariöknen i öster. Befolkningen är liten. Många av de två miljoner som bor i detta vidsträckta land lever på småjordbruk och även om Namibia är ett av Afrikas rikare länder är arbetslösheten hög och fattigdomen stor.
"Jag skall bli den första konstnären i Namibia som kan leva på sin konst!" Imke är trotsigt optimistisk. Hon har varit yrkesverksam konstnär, curator och skribent i flera år. "Jag är den femte generationen av min familj i Namibia. Mina förfäder var tyska missionärer och min far är farmare på en gård han köpte när jag var åtta år.
Det är klart att jag var orolig för min far. Många av Namibias innevånare med europeiskt ursprung har lämnat landet. Min familj och våra vänner pratade ofta om att lämna landet och flytta - men vart? Detta är vårt enda hem! Även om det var ett personligt problem, insåg jag att det var ett universellt problem där människor i fruktan för maktmissbruk tvingas lämna sina hemländer för överlevnad."
I de bilder som Imke Rust gör vid denna tid blir hunden en metafor för såväl förtryckaren som den förtryckte. Dobermannhundar, som normalt förknippas med aggression och styrka, omvandlar hon i verket "Where do we go from here...?" till de flyende - likt de vita farmarna. Hunden och dess relation till människan är ett igenkommande tema.
Det finns alltid ett härskare-tjänare-förhållande mellan människan och hunden. Imkes konst ställer frågor om motiven för krig och konflikter - om makt och förtryck.

Power & Politics

"Ett år efter 'Where do we go from here...?' läste jag i en tidningsartikel hur man i Zimbabwe tagit livet av 140 hundar tillhörande ett vaktbolag för farmare. Hundarna hade bara lämnats då jordreformerna gjort bolaget uppdragslöst. Artikeln åtföljdes av en bild där en man staplade döda hundar på hög.
Som ett symboliskt svar på frågan i det tidigare arbetet 'Where do we go from here...?', där hundarna förefaller att fly, har hundarna i stället blivit hjälplösa offer för krisen.Power & PoliticsVid denna tid rapporterade också pressen om Irakkriget, och där var en bild som drabbade mig av irakiska krigsoffer - fötter som stack ut ur en hög av uppstaplade kroppar." Imke Rust sammanför dessa båda bilder till det starka ställningstagandet "Mugabylon (Winner takes all)".Power & Politics

"Mugabylon"

"Jag kan inte fatta det! Fick du verkligen tag i boken? På engelska eller svenska? I bokhandel eller Internet? Wow! Jag visste inte att hennes förfäder var från Sverige, men det låter så..."
Imke är överväldigad över att jag har lyckats köpa "Expeditionen till Baobabträdet" av Wilma Stockenström på antikvariat. På e-mail förklarar hon: "I boken blir baobabträdet symbolen för så mycket, mest för ens "jag", ens "identitet".
I en pepparkaksburk förvarar Imke en samling postkort. Det är kort som hennes mormor en gång sänt till sin man. Vid andra världskrigets utbrott fängslades Imkes morfar, liksom alla män med tysk bakgrund.
Namibia hade varit tysk koloni, men ställdes vid Versaillesfreden under sydafrikansk förvaltning. Därför fördes Imkes morfar från sin farm till fångläger i Sydafrika.
För att kringgå censurmyndigheten låtsades Imkes mormor att de postkort hon skrev varje vecka till sin man i lägret var skriven av den lilla dottern; "Mein lieber. Lieber Papi".

Ein Küsschen

När morfadern fördes i väg var Imkes mor två månader, och i den gamla burken finner Imke ett postkort där den unge pappan kysser sin lilla dotter farväl. Det som man trodde skulle bli en kort tid i fångenskap blir till sex år. En oerhört lång tid. Runt om i Namibia blir det kvinnorna som sköter farmerna. Barnen fostrats utan män, så som ofta sker i krig. Imke finner bilden på den hemvändande morfadern som håller om sin nu sex år gamla dotter. Skillnaden mellan ömheten i avskedskyssen och de två främlingar som möts får Imke att förstå varför hennes mor aldrig talat särskilt varmt om sin far.

Wiedersehen

Han var en främling som kom hem och skulle styra. Imke började arbeta med postkorten driven av ett privat forskningsarbete om "identitet". "Allt är andrahandsminnen som jag har bearbetat. Jag har brukat minnen som min mor och mormor och andra har berättat för mig. Händelserna är mina minnen av andras minnen. Jag var inte där.
Det faktum att jag brukar minnen baserade på andras minnen är ett medvetet, viktigt val. Minnen är nyckfulla, vaga, föränderliga... Jag blandar minnena med mina egna och det blir till nya minnen."
När en vän en dag får se Imkes bildsvit övertalas hon att visa dem offentligt. Det Imke hade skapat var inte längre en privat historia.
Det var en del av Namibias historia. Men mer universell än så. Nu har "Memories" visats på flera ställen i Namibia och Tyskland. Överallt har utställningen mött en publik med skilda erfarenheter av splittrade familjer. Inte minst har minnen från ett delat Tyskland bidragit till det publika mottagandet där.

När mina envisa frågor svischar som stjärnstoff genom cyberrymden, tar en vanlig postförsändelse till Namibia fyra veckor - om den alls kommer fram. Det spelar ingen roll om jag sänder paket eller brev. Det tar samma tid och jag ser i min fantasi hur Klaus Kinski drar S/S Namibia med postpaket genom Kalahariöknen.
Inom en timma, via e-post, har jag svar på frågor som med den andra postgången skulle ta åtta veckor... Det är en välsignad tid med ny teknik!

"Mhh, very interesting - en sådan liten värld och allting händer i cirklar! Tack för ditt sms - jag fick det på vägen hem efter att jag släppt av Bisi Silva vid flygplatsen."
Bisi Silva är curator i Nigeria, med ett växande internationellt rykte. I Lagos bygger hon ett center för samtidskonst och ett viktigt referensbibliotek. Hon har kommit till Namibia för att träffa Imke Rust sedan "art southafrica" i sitt senaste numret uppmärksammat ett konstprojekt i Etosha National Park med Namibias främsta konstnärer. Det är första gången namibisk samtidskonst har blivit omnämnd i denna prestigefyllda tidskrift.

Imke är glad och stolt. Samtidigt är hon frustrerad. Att vara konstnär i Namibia är svårt. Få besöker utställningar och än färre köper konst. Är man vit tas det för givet att man är privilegierad. Är man vit kvinnlig konstnär tror många att man är ekonomiskt understödd på något vis. Trots att verkligheten förhåller sig annorlunda för Imke.
"När jag var ung läste jag en artikel i ett kvinnomagasin. Det var fortfarande under apartheidtiden, och personen som intervjuades var en svart kvinna som lyckats bli den första svarta nyhetsuppläsaren i den största TV-kanalen i Sydafrika. Hon tillfrågades hur hon lyckats nå en sådan viktig offentlig position då hon var svart och det var apartheid.

Hon sade, att när hon var ung hade hennes far haft ett långt samtal med henne och sagt: 'Acceptera att du är född till denna värld med de två största felen, du är svart och du är kvinna. Så dina chanser att uppnå någonting är lika med noll.
Om du ändå vill försöka har jag endast ett råd till dig. Du måste arbeta tio gånger hårdare, tio gånger längre, bli tio gånger smartare och tio gånger bättre än någon annan. Gör du det kan ingen avfärda dig...' Det var vad hon gjorde, och jag förstod att däri låg skillnaden mellan att lyckas eller misslyckas...

Varje gång jag är utanför Namibia undrar jag om det inte är bättre för mig om jag bodde där konst är mer uppskattat och marknaden är större. Frestelsen är stor, kanske jag är en idiot som stannar...
Som du så riktigt påpekar är vi väldigt ensamma i det här. Men det är härligt att ha en vän, att se vad andra gör och tänker. Det ger mig styrka och viktigast - ett perspektiv!
Till exempel, att det inte är lättare och smidigare att leva i ett annat land, ha en annan hudfärg, eller om jag ändrar stilen på min konst."

WHAT IS THUPELO?

Thupelo is a Sotho word and means ' to teach by example' .The Thupelo workshops provide artists with a rare opportunity to work with fellow artists in an intense yet supportive environment where the creative process is designed to lead to personal artistic growth.
The workshops are not only a space for artists to make art; they are also a space for the exchange of ideas, experiences, techniques and disciplines, thereby creating the conditions for artists to experiment and find new or different forms of expression.
In essence, it is the interaction between artists from diverse cultural, national and social backgrounds that provides the workshops with a creative energy that is more than likely to influence the work of participating artists.
The Thupelo workshops are styled on the Triangle Arts Trust's artists workshops, the first of which was held in New York in 1982. Since then, workshops based on the Triangle prototype have taken place on a regular basis in thirty-seven countries, with nearly 3000 artists participating in events. All workshops are organized and convened by local artists and art administrators in the countries in which they are held.
They are run for an uninterrupted period of ten days to two weeks and are attended by between twenty and twenty-five artists. In the case of international workshops, half the number of participants are from the host country.
(source: www.greatmoreart.org)