JINGDEZHEN

Bland Mästare och Krukor


INGEN NATT HADE varit så het som denna och därför den tidiga timman till trots var arbetet sedan länge i full gång. Dörrarna stod på vid gavel I "Skulpturfabriken", Diaosu Cichang och mellan en trave lerpaket och gjutformar såg jag mäster Lao Cao blanda gips.


För att Jingdezhen även skall attrahera turister gör nu de lokala myndigheterna stora ansträngningar och i höstas öppnades ett Skandinaviskt Designcentrum i ett område som på ett år omvandlats från keramiskt industrikomplex till flashigt galleri- och museidistrikt. Med caffelatte- och vinbarer i ruff industridesign har staden kaxigt tagit upp tävlan med det populära "798" i Beijing. På sätt och vis känner många till Jingdezhen utan att veta det. Platsen hette ursprungligen Changnan, från oden Chang, ett namn som omformades i västerländska munnar till ordet "China" vilket alltså är bakgrunden till den engelska benämningen för porslin.

I den kinesiska "porslinsstaden" Jingdezhen kan man verkligen botanisera bland verkstäder fyllda av kunskap och historia. Min nyfikenhet gick inte att bärga. Jag förklarade för master LaoCao att jag inte kunde kinesiska, att jag bara förstod lite, lite ... under tiden vandrade blicken bland dammiga "bra-att-ha-saker" och där, på en hylla, inklämd mellan några gjutformar stod en liten tomte av porslin."Är den från den Gamla Fabriken?". Jag hade med tiden lärt mig känna igen arbeten därifrån och Lao Cao nickade. Det var han som hade gjort den. "Som grabb", tillade han med ett stort leende Som liten pojke arbetade han med att tillverka dessa tomtar. "En jultomte", tänkte jag, "De fanns nog inte i Kina på den tiden".


För att Jingdezhen även skall attrahera turister gör nu de lokala myndigheterna stora ansträngningar och i höstas öppnades ett Skandinaviskt Designcentrum i ett område som på ett år omvandlats från keramiskt industrikomplex till flashigt galleri- och museidistrikt. Med caffelatte- och vinbarer i ruff industridesign har staden kaxigt tagit upp tävlan med det populära "798" i Beijing. På sätt och vis känner många till Jingdezhen utan att veta det. Platsen hette ursprungligen Changnan, från oden Chang, ett namn som omformades i västerländska munnar till ordet "China" vilket alltså är bakgrunden till den engelska benämningen för porslin.

Kanske denne Mäster var lite yngre än jag, kanske han var i samma ålder, vad vet jag? Men jag hade träffat en av dem som gjort mina jular så underbara med allt detta pynt som föräldrar plockar fram kvällen innan julafton, och det var härifrån de kom. Medan jag endast vara barn, hade mäster Chang varit både barn och arbetare.
Det fanns så många frågor jag skulle vilja ha svar på; "Vad tänkte du som barn när du gjorde dessa konstiga män i långa skägg?", men mitt språk räckte inte till.
När jag gav mig av hade jag den lilla tomten som en gåva i fickan.




För att Jingdezhen även skall attrahera turister gör nu de lokala myndigheterna stora ansträngningar och i höstas öppnades ett Skandinaviskt Designcentrum i ett område som på ett år omvandlats från keramiskt industrikomplex till flashigt galleri- och museidistrikt. Med caffelatte- och vinbarer i ruff industridesign har staden kaxigt tagit upp tävlan med det populära "798" i Beijing. På sätt och vis känner många till Jingdezhen utan att veta det. Platsen hette ursprungligen Changnan, från oden Chang, ett namn som omformades i västerländska munnar till ordet "China" vilket alltså är bakgrunden till den engelska benämningen för porslin.


JINGDEZHEN LIGGER I provinsen Jiangxi i södra delarna av Kina, strax sydväst om Shanghai. Staden är liten, i kinesiska mått mätt. Kanske stor som Alingsås eller Mölndal om man jämför i ett svenskt perspektiv. Staden är inte inställsam. Besökare har i regel ärenden i keramik. Mest av allt är det unga som lockas. De söker sig en framtid inom konst, design eller hantverk och är ett eget begrepp; "Jingpiao". "Jing" från Jing i staden namn sammansatt med "piao" som betyder ungefär " yta omkring".


För att Jingdezhen även skall attrahera turister gör nu de lokala myndigheterna stora ansträngningar och i höstas öppnades ett Skandinaviskt Designcentrum i ett område som på ett år omvandlats från keramiskt industrikomplex till flashigt galleri- och museidistrikt. Med caffelatte- och vinbarer i ruff industridesign har staden kaxigt tagit upp tävlan med det populära "798" i Beijing. På sätt och vis känner många till Jingdezhen utan att veta det. Platsen hette ursprungligen Changnan, från oden Chang, ett namn som omformades i västerländska munnar till ordet "China" vilket alltså är bakgrunden till den engelska benämningen för porslin.


Det är här Kinas berömda exportporslin har producerats i mer än tusen år. Så att säga "China" för porslin kan jämföras med ungefär som om porslin på engelska i stället skulle heta "Gustavsberg" eller "Rorstrand". Det är vid Jingdezhen som berget Gaolin ligger, där legenden säger att en ugnsmästare länge sökte och slutligen fann det sediment som, då det tillfördes leran man ck genom att krossa den vita kinastenen som bröts i bergen runt ikring, han lyckades skapa den lera som var lättformad på drejskivan, kunde brännas vid så hög temperatur och det vita jade-liknande porslinet skapades som kom att bli det kejserliga porslinet, Kinas stora exportvara. Det är inte för inte Jingdezhen är kallat "keramikens Mecka" Det var i Jingdezhen jag insåg att jag funnit Tomtens Verkstad och det är här jag tillbringat stor tid av konstnärligt arbete de senaste sex åren.


STRAX INNAN NYÅR anlände till Göteborgs hamn containerfartyget "Merkurius" med 13 stora lådor fyllda av skulpturer i porslin jag gjort i Jingdezhen. Efter ett långt sommar- och höstarbete gick jag i två månader i nervositet. Jag följde fartygets färd på internet från Shanghai och oroades hur mina skulpturer skulle klara stormen Urd ute på Nordsjön. När jag väl på Transarts lager i Varberg packade upp, tänkte jag tillbaka på den kväll då jag för första gången landade på Jingdezhens flygplats. Då hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Jag visste inget om hur man gör porslin och faktiskt visste jag knappt var jag hade landat. I Kina var jag visserligen ingen nykomling. I tre år hade jag hyrt ateljé i den första "studiocampen" BIAC, Beijing International Artist Camp, som myndigheterna några år senare jämnade med marken.
Sedan barndomen bar jag även en annan kunskap; Min far, som var polis i Göteborg, reparerade kinesiskt porslin som passion och i köket blandades dofterna av pariser- och koboltblått, terpentin, med ord som Kangxi, Song och Ming. Det är lätt att tro, när man hör begreppet "keramikfabrik", att det som möter en besökare i Jingdezhen är ungefär samma som i Gustavsberg. I Gustavsberg vistades jag ofta på den tid då produktionen gick på högvarv. Aldrig att jag tänkte på Gustavsberg som en centralort för porslin. Keramik var något som jag inte märkte av när jag var där och handlade mat på Konsum. På så vis var Gustavsberg ett slutet samhälle. I Jingdezhen däremot ligger stadens produktion öppen. I ett virrvarr, i oräkneliga kluster av hantverksateljéer - i myllret av formtagare, studenter, konstnärer, bärarmästare, ugnsmästare, hantverkare av alla de slag. Allt är inbakat i en ljudnivå från signalerande bilar, bussar, elcyklister. Över och igenom denna ljudcirkus samtalar folk med varandra med röstresurser som man knappt tror är mänskliga. Jag älskar miljön, men blir stundtals så trött att allt rasar och jag öser ur mig svordomar. Där finns inga gränser för vad jag kan!


TUNGA MOLN HAR åter svept in staden i ett hårt regn. De omkringliggande bergen syns knappt genom de täta skyarna. Vinden tjuter genom fönstren till min tvåa på 27:e våningen i det nybyggda området Changhong. regn- vattnet tränger genom fönsterspringor och bildar sjöar på de blanka stengolven. Sedan i år har jag en lägenhet med balkong, tvättmaskin, kylskåp, gasspis, teve med massor av kanaler och WiFi. Från duschen blickar jag ut genom det öppna skjutfönstret i midjehöjd och jag sugs nästan ut! Jag liksom flyger över "Skulpturfabriken", över alla verkstäder, bort över butiker och gallerier och alla små boningshus, tuppar som gal - de eviga stöldlarmspipandena från tusentals elcyklar. här och var syns rökpuffar från kinaskott, smatterband, smällare som bränns av. Någon är död och demonerna jagas bort.
Det slår mig, hur ofta i Kina jag faktiskt tänker på Mölnlycke där jag växte upp under 50-60 talet.
När jag för första gången kom till Jingdezhen var bostäderna i Changhong under uppbyggnad. Nu står jag här i duschen och i reflekterar över förmånen att ha upplevt efterkrigstidens utveckling i ett samhälle som Mölnlycke som hade både småjordbruk, säterier och Mölnlycke Fabriker som på den tiden, fjärran från miljötänkande, släppte färg- medel orenat rätt ut i Rådasjön. Att se utvecklingen på samma plats år efter år, där jag känner igen så mycket i det som sker i Kina är ett privilegium. Från duschen har jag fått ett nytt perspektiv på Sverige och utvecklingen fram till idag. Alla utvecklingsfaser i Kina sker bara i ett annat tempo.


ATT VARA SITT eget universum är tryggt men problematiskt.
I början, när jag samarbetade med hantverkare i Kina, blev jag ofta upprörd. Jag trodde jag blev lurad när det jag ck var något annat än vad vi kommit överens om. Snart insåg jag att det var jag som gjorde något som var fundamentalt fel. Jag måste lära mig det som gäller för platsen.
Kina är ett mästar-samhälle. En Mästare, "Shifu", är en auktoritet inom sitt gebit. hur de erhåller titeln har jag ingen aning om, men deras roll är självklar.
An An, en kille på 22 år, hjälpte mig en gång att skapa en kort text i relief i torr porslinslera. xiao xue, en professionell konstnär i 30-årsåldern som jag delade arbetsbord med titulerade honom aldrig An An, eller "Öh - du!", endast "Shifu". Det var absolut självklart. En taxichaufför tituleras också "Shifu".
Efter tio år i Kina trodde jag att jag väl visste hur jag skulle gå till väga i mitt arbete för att skapa höga skulpturer i porslin. Jag började därför med ett möte med ugnsmästaren och Laoban, ägaren av ugnen och verkstaden där jag har min ateljé. Laoban har lång erfarenhet av att gjuta porslinsskulpturer i storformat och verkligen försäkrade mig om att skaffa mig all hjälp jag behövde från olika "mästare" han kände.
Därför gick jag i trygg förvissning loss med såg och förskärarkniv på ett tre meter högt frigolitblock där jag skar och sågade fram en slags grund. Jag skulpterade grovt en figur att ta form av. I formarna skulle jag gjuta lera och sedan arbeta vidare i den då den ännu var fuktiga. När blocket var skulpterat tänkte jag såga det i bitar som jag kunde skifta inbördes och på så vis få många möjliga varianter.
Zhou Shifu, formmästaren, som jag samarbetat med i många år kom, tittade på huvudet, varpå han rev sig i håret. "Det kommer bli svårt".
"Jag förstår inte ..." sa jag. "Det skulle ju gå? "
Zhou Shifu gick runt det meterhöga huvudet och suckade.
"Leran kommer inte bära uppe tyngden..! halsen kommer inte att hålla."
"Vi vänder på det!" sa jag raskt.


PÅSKHARAR I CHOKLAD, ni vet, som är ihåliga, bara ett tunt chokladskal - så kan man likna hur man gör skulpturer i form. Man pressar ut lera mot formens väggar så man får en lerskulptur som ett skal, just som chokladkaninen. Leran måste sedan vara absolut torr när den bränns i ugnen. Bränningen är en kemisk process där leran omvandlas, kristalliseras och i den processen krymper skulpturen. Är leran olika tjock, kommer den krympa olika. Men allt som sker då leran närmar sig 1300 grader, vet jag väldigt lite om. Skulpturen kanske spricker eller rent av exploderar. Jag brukar be ugnsmästaren kolla det jag sätter in. Min skulptur skulle bli ca tre centimeter tjock och för att leran skulle pressas rätt, tog jag hjälp av erfarna skulpturmästare.
Att pressa ihop formdelarna, med den våta leran i, krävde stor erfarenhet, inte minst för att allt var så tungt. Det är många moment och så länge formatet är litet får händelser i processen endast marginell betydelse. I stort format blir allt annorlunda. En sådan enkel sak som formarnas format betyder också att dess vikt ökar med storlek. Mina delar i gips vägde runt 100 kilo styck och till endast en av mina skulptur behövdes ett halvt ton porslinslera. Mest kritiskt var
momentet när formarna skulle öppnas och dagen för detta var nu kommen.

I JINGDEZHEN ÄR det varmt i juli och denna dag visade termometern lite mer än 35 grader. För mig, som trivs i värme, är sommaren förträfflig. Leran torkar snabbt. Men mästarna gillar inte när det är för varmt, ck jag höra.
högljudda, självmedvetna - sju män med nakna överkroppar dök upp i ateljén. Kort sagt, sju Mästare som alla visste bäst och därför, samtidigt förklarade i mun på varandra, hur arbetet med att öppna formarna bäst skulle gå till. Under tiden sprang jag till kiosken och köpte bjudcigaretter, vatten och is-te. Ljudnivån var enorm! Slutligen tog Diaosu Shifu, skulpturmäster som jag anlitat att hjälpa mig med pressarbetet, en rätt stillsam och tystlåten man, till orda. Det var han som kallat de andra till hjälp och därför ck det bli det som han ansåg vara bäst som kom att gälla. I ett nu omvandlades denna högljudda, tuppiga grupp av individualister till en organism. De rörde sig som om de var modeller i en Caravaggiomålning. Var och en visste exakt vad som krävdes i var rörelse.
Cigaretter bjuds inte ur paketet utan räcks fram styckvis. Finns det redan en mellan läpparna, fäster man de andra ba- kom örat. Formarna var öppna, cigaretter bjöds, vatten dracks och utan ett ord gick var och en åt sitt håll. I tystnaden såg jag mina huvuden i rad, stående på hjässan.


DET TOG NÄRA nog ett halvår att få skulpturerna färdiga och jag kom också till insikten att Mästarna är mästare, och de gör det de blir ombedda att göra. om mycket av arbetet fallerade - var det för jag bad om saker, i ren okunskap, som inte är lämpliga att göra. Ett exempel var den sockel för mina skulpturer jag gjorde i form av tre fyrkantiga "pors- linslådor". De tog lång tid att göra. - samtliga gick förlorade.
Det är nämligen väldigt svårt att göra en låda i porslin, vilket jag inte visste då. Den kommer lätt att se ut som, vad som helst, utom en låda på grund av alla spänningar som uppstår under bränningen. När den sista sprack i ugnen, sa mästarna "du borde gjort den lägre". Jag hade ju inte behövt just en fyrkantig bas och hade jag vetat, hade jag gjort dem runda istället. När jag väl gjorde några runda, sprack ovansidan på två. ovansidorna var som lock, där jag hade gjort ett hål för fäste av skulpturen. Jag sa: "vi gör nya, men struntar i att göra hål", för det var bråttom. "Så bra!", svarade mästarna, "Gör man hål så spricker de lätt...".


TILL NÄSTA GÅNG, vet jag, för att rätt nyttja mästarnas kunskap, måste jag veta minst lika mycket som dem. Jag ska inte be att få arbete utfört som inte fungerar. De är mästare på det också!
Jag gjorde fem huvuden och tre kroppar. Skulpturerna ingår i ett större arbete där jag har arbetat med temat kring marionetteater som en metafor för världen och dessa nya skulpturer är jättemarionetter i en imaginär, gigantisk utom- husteater.
Porslinsskulpturerna är inte typiskt kinesiska eller typiskt något som har med Kina eller Sverige att göra heller, för den delen. De är en slags världsmedborgare, tidlösa, androgyna. De har kommit till genom influenser av mitt arbete i Kina och Sverige.
När jag i Kina visat tidigare versioner, tidigare stadier av detta arbete, har publiken frågat mig; "vem drar i trådarna?" Genom att arbeta i lera, detta uråldriga material, människans första, och alltjämt moderna, att få färdas fram och åter till Jingdezhen, ger perspektiv. En tomte, stor som en tumme, eller era meter höga marionetter, de ger var på sitt sätt en fantastisk kontakt med tradition, samtid och en blick in i en möjlig framtid. En dag, utan att man riktigt vet när, är man mästare på att vara med mästare.