Narrstreck

Boken Narrstreck i Månsken ger en bakgrund till arbetet med utställningen med samma namn. Boken är på 256 sidor, översatt till engelska och kinesiska. Många foton på de utställda skulpturerna.

 

Pris: 150:- + frakt

 

Beställ boken: torsten (at) jurell.com

 

 

“Skyarna hastar över himmelen. Kring jorden faller en skugga. Det är denna natt som allt skall hända...”

 

”Dockor” kanske någon skulle säga om mina nio skådespelare. Själv säger jag aktörer. Annars föredrar jag nog att säga marionetter och att säga dockteater är inte heller det mest korrekta eftersom dockteater spelas med handdockor. Men min viktigaste invändning till ordet dockor är att dockor mer verkar som något man leker med, som leksaker utan annat syfte än just leken. Med marionetter vidgas betydelsen av figurerna; de är naturligtvis dockor, lekfulla, men framför allt aktörer i ett spel. Någon drar i trådarna, styr deras rörelser, deras liv. När jag gör denna distinktion, betonar jag också att jag lägger en del av mitt liv i ett arbete som är på blodigt allvar även när det är roligt. Det är alltså ingen lek.

 

När dagen blivit natt och månen stiger

vi ser världen

på nytt. Konturer, silhuetter, mönster ...

tvetydigt, sannolikt, men långt ifrån säkert

hastar skyar över himmelen.

Då faller skuggan över jorden.

I natt skall allting hända!

 


 

Teater är en konstform som inrymmer en rad olika konstarter som skådespeleri, dramatik och att skriva, författa själva dramat, musik, scenografin, bild etc. Teater är förhållandet mellan människor på scen, hur de gestaltas. Relationerna mellan människor i själva skådespelet och relationer mellan publiken och skådespelarnas gestalter, förhållanden mellan människor i samhället, men även relationer mellan olika samhällen, och mellan olika ting, relationer mellan ljus, mellan ljud, inte minst märker jag i arbetet med min teater att det är viktigt hur ljud förhåller sig till rörelse och hur förhållandet är mellan rörelse och stillhet, mellan ljud och tystnad, pausernas betydelse.  Jag låter min publik iklä sig rollen av teaterpublik och aktörer på en och samma gång ... Fast kom ihåg; det är ingen teater jag gör. Det är en bild av en teater – en bild av livet som pågår medan du ser … Manipuleras!

2012 ansökte jag som ”projektstudent” till Kungl. Konsthögskolan, KKH, i Stockholm för att utveckla gestaltningen av en idé med teatern som egen bildvärld. Jag har starka visuella intryck från teater, inte bara av besök där som publik utan även att vara bakom scen, i teaterns magasin, tågvind, rekvisitaförråd, ja, till och med teatern som scenografimodell med alla fascinerande små detaljer ...  Jag söker också den bildvärld som överväldigade mig när jag som barn kom i kontakt med teatern, den magiska rundhorisonten med dess underbara stjärnhimmel.

Jag visste inte riktigt hur, men blotta möjligheten att vara på KKH, det visste jag, skulle ge mig många möjligheter att nå vad jag sökte. Ansökan bifölls och nu har jag ägnat över ett och ett halvt år åt att konstruera den teater som egentligen endast utgör en liten detalj. Som projektstudent har jag svetsat en mekanisk konstruktion som skall ge mig så många möjligheter, så många funktioner som möjligt. Jag håller på och lär mig grunder i enklare digital programmering och elektronik, men det är väldigt svårt. Det intuitiva sätt jag arbetar på står i konflikt med den planering och klarhet i visionen som mekanik och elektronik kräver. Faktiskt har jag börjat uppifrån och byggt mig neråt. Alltså, jag började med kamverket, själva mekaniken och utifrån vad jag där har sett för rörelsemöjligheter har jag fortsatt, fått nya idéer som jag lite vagt har kastat fram för lärare för att få hjälp med den digitala styrningen. Hur som helst – nu har jag en teater!

Detta är den andra digitalt styrda mekaniska marionetteater jag konstruerar. Den första växte fram i två etapper och inleddes i och med utställningen på Östasiatiska museet, 2010. Till den teatern göt jag figurerna i brons och de blev förstås väldigt tunga. Skådespelarna, två till antalet, formade jag som kinesiska karaktärer utifrån minnet av några stavdockor i trä jag en gång fann på antikmarknaden Panjiayuan i Beijing. Den teatern som jag visade på Östasiatiska museet var densamma som den jag senare faktiskt förde med mig och visade i Kina. Men den teatern var endast ett av cirka 200 verk som jag ställde ut på Östasiatiska. Vid det tillfället var det ett färdigt, avslutat verk. Vad vi där såg var två skådespelare som spelade mot ett rangligt högtalartorn i trä. Föreställningen de gav hette ”Osäker Information”. När jag under en lång utställningstid kan betrakta något alldeles nyskapat, något som jag ännu inte riktigt själv hunnit se, händer det att tankar kan uppstå som ”det där kan jag göra annorlunda, utveckla mer ...”. Det var precis vad som hände mig med teatern: ”Vilka är aktörerna? I vilket förhållande står de i till mig?”.

 


 Utställningen på Östasiatiska museet 2010 var först tänkt att äga rum i museets skulpturhall, på de tomma väggarna och mellan de permanenta verken – de underbara asiatiska skulpturerna – men av olika anledningar var skulpturhallen helt tom, likaså det angränsande rummet med den japanska samlingen, så rätt som det var blev mina arbeten en stor separatutställning. Men jag lockades ändå så av tanken att ställa ut mina verk uppblandade med asiatisk konst att jag lyckades väcka intresse för konceptet på Röhsska museet i Göteborg.
När jag en kväll i pratshowprogrammet ”Skavlan” såg en norsk officer iförd kamouflageuniform sitta som gäst bland de andra välklädda i studion, häpnade jag. ”Skulle en vägarbetare sitta klädd i brandgula arbetskläder på samma vis?” tänkte jag och förundrades över vad som möjliggjorde det naturliga i att uppträda i en tevesoffa iklädd detta. Denne officer kunde breda ut sig och skrodera om hur han reste till främmande land, till Afghanistan, och gjorde ett ”jobb”. Om ”jobbet krävde det” dödade han. Varför? Det var inte hans sak att bedöma. Detta ansåg alltså denne officer. Det var politikernas ansvar, han bara verkställde deras beslut. Då tänkte jag att ”här har vi en hitman, en kontraktsmördare, a gun for hire”. Det kunde lika gärna vara en ur Hells Angels som satt och bredde ut sig. Han utsattes inte för en enda intelligent följdfråga. Inte en enda!

Efter det sydde jag en ridå till teatern i kamouflagemönster. Sommaren som följde skulle jag ha en soloutställning på ett litet avantgardegalleri i 798, det kända konstdistriktet i Beijing, och min tanke var att visa teatern i modifierad form, framförallt för att jag inte kunde frakta hela maskineriet med flyg till Kina, men också för att med den nya ridån skapade jag en form som var enklare att ta med. Nu kunde de hänga fritt i sina trådar framför ett nygjort, än rangligare illgult plåttorn som jag svetsat till med kamouflageridån som fond. En ickerörlig teater, men på en liten bildskärm i galleriet visade jag teaterns mobilitet i ett bildspel. Då hände något som aldrig inträffade under de månader teatern visades på Östasiatiska. Gång på gång fick jag samma fråga från de kinesiska besökarna: ”Vem drar i trådarna?” och när jag svarade ”en maskin” kom följdfrågan: ”Vem styr maskinen?”. Det var ju underbart! Det är ju detta som är grundfrågan och precis vad jag faktiskt sökt med arbetet men aldrig formulerat – vem styr oss artister? Är vi maktens megafoner eller maktens avslöjare? Alltså, ett delade sig i två.
Jag arbetade vidare med dessa frågor efter utställningen i Beijing och en ny process inleddes. I och med att Röhsska museet ville visa utställningen blev det meningsfullt att lägga ner tid och kraft på att omforma teatern till en tydligare gestaltning av de frågeställningar som väcktes i Kina.



Så här ville jag att teatern skulle uppfattas; ”En teater har hastigt slagits upp i gryningstimman. Vi gnuggar oss i ögonen. Vilka är skådespelarna? Ser vi att de bär kamouflagekläder, att uni-
formen sticker fram här och var inunder? Är vi så blinda och döva att vi inte ser och hör hur de slår i krigets cymbaler?”

 

 

I den andra etappen då jag förändrade den gamla teatern, den såg nämligen på ett negativt sätt gammal ut, som något som brukades i det förgångna, och just därför förändrade jag strålkastarnas utseende, de elektriska kablarna, ja hela det elektroniska arrangemanget lät jag vittna om att detta var en nu – i vår tid – verksam teater, men viktigast var den installation av tunga järnboxar som tillsynes styrde hela teatermaskineriet. Jag svetsade samman dem i 3 mm järnplåt, inte för att just 3 mm märks, det tror jag inte, men ändå är jag övertygad om att det har gett känslan rätt tyngd. Boxarna är kamouflagemålade och uttrycket militärt. Skapandet av dessa var ett direkt resultat av vad jag erfor den där gången jag såg ”Skavlan” ...

Kamouflage har ju blivit comme-il-faut, fashion. Vi finner det på accessoarer, snart sagt allt kan ha kamouflagemönster. På barnmössor och barnvagnar normaliseras krigets attribut.  Mot denna bakgrund kan man också finna en förklaring till att jag har med kamouflagemönster här och var på de större porslinsskulpturerna i det arbete jag håller på med nu.

 

 

 

Framgången var stor på Röhsska museet, utställningstiden förlängdes och det oväntade inträffade att jag blev inbjuden att göra en ny utställning på museet! Från att ha varit ett verk som kom till i själva slutfasen och varit en del av ett tema, är nu teater det bärande temat i sig, själva basen för det kommande ”Narrstreck i månsken”!
Jag berättar så omständligt om allt detta för att ge en bild av ett arbetsflöde där oväntade möten och händelser uppstår som får avgörande inflytande på den process som följer. Jag prövar olika saker, hur olika saker möts och passar ihop, bildar nya sammanhang och konstellationer – och det sker inte hur som helst.

När jag skapade de två marionetthuvudena i brons gjorde jag ytterligare en mindre, snarlik figur i lera. Den förblev länge oklar för mig där den stod i ateljén. Till slut tog jag med den till Jingdezhen i Kina där jag arbetade vidare och göt den i porslin. Det är huvudena till de nio marionetterna i teatern som jag nu håller på med, både lika varandra stöpta i samma form så att säga, och individuella i uttrycket om man skärgranskar dem. Skillnaderna märks främst i huvudbonaden. Även om de är lite kinesiska i uttrycket, tycker jag inte att det är så påtagligt. Kanske kan man säga att de är ett slags tidlösa världsmedborgare? Det är så jag hellre vill se dem, lite androgyna i uttrycket.



Det som ytterligare skiljer dem åt är att en är klädd i vitt medan övriga åtta bär svarta rockar. Den olikheten skapar en spänning, men om jag i det lägger en ytterligare betydelse vill jag inte gå in på. Marionetterna kan också föra tanken till det grekiska dramat med en skådespelare omgiven av Chorus (χορός)[1], ”folket”, folkets berättarröster i åtta svartklädda gestalter. En sak som slagit mig så här efteråt är att de faktiskt också påminner mig om en liten elfenbensskulptur jag har hemma som också den ursprungligen är från Kina. Den fanns i mitt föräldrahem och betydde en hel del i mina fantasier om världen utanför Mölnlycke där jag bodde som barn. Jag säger bara att huvudet påminner mig om den, rätt så påtagligt. Vad som spökar i det omedvetna när man gör sådana här grejer vill jag inte spekulera i, bara det faktum att jag nämner detta får räcka tills vidare.
Innan jag sökte till KKH hade jag under våren målat fram ett motiv med tre huvuden på långa halsar som i målningen stod i var sitt järnstativ mot en teaterfond. Dessa skallar var inspirerade av keramiska gravfigurer från Tang-dynastin med lösa huvuden som tillverkats för sig och som genom sina förlängda halsar stacks ner i halshålet till en kropp. Jag önskade gestalta en upplevelse, ungefär som att gå in bakom scen några timmar innan en teaterföreställning och se allt som finns av rekvisita, skådespelarattribut och fantisera kring tingens betydelse och funktion. Med vägledning av den lilla teatern kan vi fantisera hur delarna kan komma att brukas. Så såg visionen ut … Men är det en skulptur, ett bildkonstverk? Vad är det jag vill berätta med att utveckla detta maskineri? Det har jag inget klart svar på, eller, jag söker inget svar på det. Teatern blir helt enkelt en metafor för den värld jag verkar i utan att jag för den skull försöker omfatta den helt i en ny beskrivning.

 

 



Inte sällan får jag frågan om denna teater är något som är typiskt för Kina, förmodligen eftersom jag ofta är där. Jag har varit till Quanzhou i Fujianprovinsen där de har en av världens främsta mario-netteatrar. Just då gav de inga föreställningar men de har ett litet museum. På så vis lycka-des jag ta till mig en liten del av denna skatt, men när det gäller marionetteater så har jag tyvärr aldrig sett någon spelas i Kina. Platsen har egentligen inte spelat så stor roll för att det blev just teater, men i andra avseenden, i själva tillblivelseprocessen, har mina återkommande, långa arbets-perioder haft ett avgörande inflytande och det har ju självklart en väldig betydelse att det är just i Kina jag vistats varje år. I Beijings ateljédistrikt har jag hyrt in mig från tid till annan sedan 2007 men de senaste åren, i och med utställningarna på Röhsska museet, har det mest blivit i Jingdezhen. Det kan verka underligt att jag färdas över halva jordklotet för att arbeta med porslin när jag kan sätta mig på bussen vid Slussen och vara ute i Gustavsberg på mindre än en halvtimma. Men det är inte så det fungerar!
Jag är i Kina för att jag där fann ett annat sammanhang att verka i.

 

I Kina har jag frigjort en massa saker, mitt konstnärskap har tagit en annorlunda riktning. Det är jag övertygad om. När jag 2008 återvände för andra gången till Kina var det för att medvetet söka mig till ett samhälle som uppvisar årtusenden av levande hantverkskunnande. Något som särskilt ligger i öppen dager i en stad som Jingdezhen. I Sverige, i Gustavsberg, skulle jag aldrig släppas in på likartat sätt. Kunskapen är inte lika tillgänglig för mig här i Sverige, även om den finns. Varken det spontana tillägnandet eller det enorma flödet.
 

Röhsska museet -Narrstreck i Månsken
Jingdezhen ligger i provinsen Jiangxi i södra delarna av Kina, strax sydväst om Shanghai. Staden är en liten håla – där bor bara två miljoner … Det är knappast en charmig stad, inte på det viset. Som Mölndal när jag var liten, ungefär, eller som Borås, kanske. Den är inte inställsam men jag älskar att vara där. Det finns fantastiskt god mat. De har många lokala rätter, de serverar lokala grönsaker, risnudlar ... Där finns kötträtter med rikligt med fett som gör att köttet smakar. Jingdezhen hette ursprungligen Changnan, ett namn som omformades i västerländska munnar till ordet ”China” vilket som alla vet är den engelska benämningen för porslin. Alla gynnsamma omständigheter för keramiktillverkningen sammanföll i trakten kring Jingdezhen: bergen med den vita stenen, leran i Gaolin, de många vattenvägarna för frakt och drift av vattenhjul som i sin tur drev och alltjämt driver de hammare  som krossar stenen till det fina lerpulvret, skogarna som gav bränsle till ugnarna. Till Jingdezhen strömmade hantverkare från hela Kina för att ta del av och utveckla den yppersta kunskapen om keramik och glasering. Men så småningom stagnerade porslinstillverkningen. Inget nytt tillfördes och Jingdezhen började förlora i betydelse. Plötsligt en dag meddelades arbetarna att tiden var förbi för Skulpturfabriken Diaosu Ci Chang där jag håller till. Detta gällde överallt i staden. Det skedde under Deng Xiaopings tid då partiet genomförde ekonomiska reformprogram.   Arbetet var slut. Genom att staten tog sin hand från fabrikerna växte i stället ett myller av små privata verkstäder fram. Porslinet lever vidare och konstnärer som jag letar sig till denna miljö av arbete, tradition och nyskapande. Det är en alldeles märkvärdig miljö med hela dess mångfald av riktningar och sammansmältning av konsthantverk, design och konst. Ja, det är verkligen intressant! Gatorna är kanske inte av guld, men trafikljusen och gatlyktorna i hela Jingdezhen bär höljen i handmålat porslin. Det är verkligen en kulturhistorisk bragd. Lysande i ordets alla bemärkelser!

När Röhsska museet bestämde sig för att visa min första utställning i direkt anslutning till ”Bortom Underjorden” 2011 och där integrera mina verk i museets kinesiska och japanska samling, fick jag en idé; med denna utställning skulle jag avsluta ”Underjordsprojektet” och jag ville därför resa till den plats där det exportporslin kom ifrån, det som Ostindiska kompaniet handlade med på 1700-talet och som senare blev en viktig del av Röhsskas förnämliga porslinssamling. Det var så jag fann Jingdezhen. När Ted Hesselbom, som då var chef på Röhs-ska, ber mig ställa ut på nytt och när jag bestämmer mig för att återvända till Jingdezhen är det alltså på initiativ från Röhsska. Det tillför en helt ny aspekt. Det är väldigt intressant! Jag skall förklara vad jag menar ...
Nu beskrivs Skulpturfabriken i termen som ett nytt ”798” och det är i det perspektivet man ska se min vistelse här. När jag på museets initiativ är på plats och verkar bland alla dem som tillför Jingdezhen annorlunda formspråk och annorlunda sätt att skapa kan man därför säga att Röhsska är med om att tillföra traditionen något nytt. På så vis blir faktiskt museet inte bara förvaltare av en underbar samling av gammalt kinesiskt porslin med många viktiga föremål från Jingdezhen, utan även ansvarigt till att addera nya influenser till Jingdezhen. Med min utställning blir museet inte enbart en förvaltare av historien utan formar även aktivt framtiden!

Röhsska museet -Narrstreck i Månsken



Men tillbaka till teatern och till det som föranledde denna monolog.

När jag började arbetet med den nya utställningen för Röhsska museet 2014 skrev jag en kort text som jag publicerade på min hemsida: ”Skyarna hastar över himmelen. Kring jorden faller en skugga. Det är denna natt som allt skall hända …”.
Dessa rader är väldigt viktiga. Jag höll på länge med att koka ner ett antal ord till detta koncentrat. Det är ett slags målsättning, texten har en stämning som jag också vill visualisera och genom att ha den på hemsidan blir jag ständigt påmind om detta.  En post-it-lapp. Jag har svårt att beskriva betydelsen på annat vis. Jag hoppas att det skall finnas ett drag av mystik, ett drag av spänning, ett drag av livsfara, ett drag av romantik …  
Raderna tillkom samtidigt med utställningens titel som även den haft stor betydelse redan från starten av detta projekt. Titeln har varit en slags innehållslig riktgivare. Hör: Narrstreck i månsken. Att narras är att luras – vi manipuleras att tro. En narr är en gycklare, en upptågsmakare, en som gör narr av … Sedan kommer ett annat ord som också ligger nära till hands; ”narrativ” – att berätta. Efter ”narr” i titeln följer ordet ”streck” som i sig ger nya associationer; Att dra ett streck, att dra ett streck över något är att ”ta bort”, ”avlägsna”, ”avföra”, ”sudda”. Ett narrstreck är ”att spela ett spratt”, ”rackartyg”. Man hör att det är ett gammalt ord och det är på något sätt tankeväckande och vackert. Det finns en tidlöshet och en mänsklighet i detta ord. Det är en spegel för sanning, man ser världen – världen synes uppochner, för de facto är den uppochner. Det är som med USA och Snowden; ”Ta fast tjuven!” ropar tjuven. För mig representerar ordet Narrstreck ”Teatern” i projektet och dess skådespelare, ”aktörerna”.

 

 

 

 

 


 

 

 

Månljus
skuggor
kontraster

 
världen
vi skapar
undantas inte

Narrens hån

Narren
Sanningens vän:
 – Vi vore alla dårar
om det inte vore för denne
paradox!

 



Så har vi månljuset i titeln: Månen lyser upp världen på ett annorlunda vis än dagsljuset. Det är skillnad på solljus och månljus.
Månljus är solljusets motsats, även om vi vet att det är solens ljus reflekterat genom månen. När solen går i moln förblir världen ljus. När månen skuggas blir allt svart. I månljuset framträder allt på ett annorlunda sätt, med andra konturer, andra associationer. Månsken är den fiktiva världen som vi kan jämföra med den värld som vi är vana vid att se. I månskenet blir allt tvetydigt, vilket inte betyder att det blir mindre sant. Och inte minst, det är ett konst-närligt berättande jag åstadkommer! Jag vill hålla fast vid det poetiska, romantiska och verklighetsanknutna genom poesin! Jag önskar att publiken skall finna en ökad medvetenhet genom att i min fantasivärld finna vägar till nya tankar om företeelser i omvärlden. Jag vill att publiken blir de verkliga aktörerna när de står och ser på teatern. Genom att se marionetterna som mani-puleras – att någon styr genom trådar – påminns vi om att även vi manipuleras. Kan vi se våra egna bestämda rörelser? Kan vi göra oss fria? Eller uttryckt som ett påstående: Kan vi se våra egna bestämda rörelser så kan vi också frigöra oss!

 

 

Rymd, stjärnklar
stillhet

trumma

klocka
tåg – allt tydligare
mot sjön

ett fjärran skall


Ridå


 

 

 

 

 

OM KONSTEN    TEXTER    UTSTÄLLNINGAR    BLOGG    LÄNKAR    CV-OM TORSTEN JURELL

Dela med dig:    Facebook   Twitter   Digg   Deliciouc   Linkedin